John, du spelade en viktig roll i Occupy Oakland-rörelsen (hädanefter kallad OO): vad har du för bakgrund?
– Jag har varit snickare sedan slutet på 60-talet. Som sådan har jag innehaft en rad fackliga uppdrag under drygt 40 år.
– Arbetsgivarna går hårt fram i USA och vi behöver fackföreningar. Men facket mobiliserar sällan sina medlemmar till försvar av löner och andra rättigheter. Jag har därför både stött, deltagit i och även själv organiserat vilda strejker då så varit nödvändigt.
– Idag är jag en pensionerad snickare. Men jag fortsätter kampen för rättvisa. Jag har även varit politiskt aktiv. Det var händelserna i Chile 1973, då den valde presidenten Alliende störtades av militärerna genom en blodig kupp, som övertygade mig om att det krävdes mer än fackföreningar. Eftersom både demokrater och republikaner styrs av ”Big Business” var dessa partier inget för mig. Målet för mig är att bygga upp ett arbetarparti i USA.

Hur och varför bildades OO-rörelsen?
– En grupp aktivister tog initiativ till ett möte. Mellan 35 och 50 människor dök upp. De flesta var unga anarkister. Men det kom även några äldre som jag.
– Vi var inspirerade av ”Occupy Wall Street”-rörelsen i New York City. Occupy-rörelsen växte fram ur det djupa missnöje som finns i hela det amerikanska samhället idag. Folk känner till den enorma koncentrationen av rikedom och makt som den rikaste en-procenten av befolkningen har lagt beslag på.
– Det finns en känsla av att vi, de 99 procenten av befolkningen, måste enas i vår kamp mot multimiljardärer och representanter för Big business. Detta var drivkraften.

Hur utvecklades rörelsen?
– Det finns en liten park utanför stadshuset i Oakland. Den 10 oktober, ett par veckor efter vårt första möte, ockuperade vi parken och hundratals tält slogs upp.
– Det kom en fantastisk samling av folk dit. Många var initiativrika. Rätt snabbt kom soppkök igång, vilket i sin tur lockade dit hemlösa, som det finns många av i Oakland. Det startades även ett litet bibliotek samt en plats att hålla stormöten på.
– Barn som levde på gatan sökte sig dit. Det kom över huvud taget många ungdomar med olika bakgrund. Vissa gäng dök upp och försökte sälja knark. Andra ungdomar kom av nyfikenhet. Ytterligare andra kom från universitetet i  Berkeley. En del äldre personer, ofta arbetslösa, kom också dit. Men också ett mindre antal arbetare.
– De flesta som arbetade aktivt med ockupationen var var unga vita anarkister. Tillsammans skapade denna brokiga skara en ”tältstad”. Själv besökte jag parken, några timmar, varje dag. Jag var den ende arbetaren som var organiserad i facket och dessutom en uttalad motståndare till kapitalismen. Mitt enträgna stöd innebar att många fick respekt för mig. Bland dem anarkisterna.

Uppstod det några konflikter?
– Ja, faktiskt. Med en sådan mix av folk kommer konflikter att uppstå. Två exempel som vi fick ta itu med var sexuella trakasserier av kvinnor och slagsmål mellan hemlösa med alkohol-problem. Men dessa och andra motsättningar löstes av tältstadens invånare själva. Och på ett bra sätt.
– Många män insåg att det inte acceptabelt att kvinnorna blev illa behandlade i parken. Därför inrättades det en ”Women-Only Area” (en del av lägret uppläts enbart för kvinnor). Själva parken döptes också om, av ockupanterna, till ”Oscar Grant Plaza”. Detta för att hedra minnet av en ung svart man som skjutits till döds av polisen.
– Det jag såg av hur olika problem och konflikter kunde löstes övertygade mig om att socialismen kommer att fungera!

Hur uppträdde polisen?
– Vid två tillfällen blev ockupanterna utanför stadshuset vräkta av polisen. Vid den första vräkningen i oktober uppträdde polisen verkligen skrämmande. De hade bepansrade bilar och många poliser bar kravall-utrustning. De var också väldigt många. Förutom poliserna från Oakland hade man dragit samman personal från över tio andra myndigheter som sheriffkontor och trafikpolis. Totalt utgjorde polisen en liten armé på uppåt 600 män och kvinnor i uniform.
– I samband med den första vräkningen greps över hundra ockupanter och många skadades. En krigsveteran från Irak skadades speciellt svårt då han träffades i huvudet av vad som kan ha varit en tårgasgranat. Polisen använde även en ny form av icke-dödlig chock-ammunition.
– Polisen vann det första slaget om parken. Men invånarna gav inte upp. Ockupanterna återtog parken en tid senare för att sedan bli vräkta av polisen en andra gång.
– Den första ockupationen utanför stadshuset ägde rum den 10 oktober och den andra vräkningen skedde den 14 november. Då var poliserna mellan 700-1000 stycken. Även andra tältockupationer genomfördes, fast inte utanför stadshuset. Deltagarna i dessa aktioner kördes också bort av polisen. Den sista vräkningen ägde rum den 21 november.
– Polisens brutalitet verkar ha skapat sprickor bland myndigheterna. Borgmästaren, som var ytterst ansvarig, hade en juridisk rådgivare som sade upp sig efter den första vräkningen. Samma dag avgick även den vice borgmästaren (utan någon förklaring)!

Anarkisterna spelade en viktig roll: Hur gick samarbetet?
– Till en början gick samarbetet bra. Det var två saker som utmärkte anarkisternas ingripande i OO. De vill dels att allt skulle beslutas på de dagliga stormöten som hölls, vilket i detta sammanhang fungerade bra. Dels var de helt emot att att välja en ledning och att utarbeta en plan som angav målet för ockupationen och den folkliga rörelsen.
– Under den första fasen, då alla grupper av deltagare skulle jämka sig samman, utgjorde bristen på en formell ledning och på målsättningar inte ett så stort handikapp. I början var det inte lika viktigt att allt stod skrivet i sten.
– Men det fanns något som verkligen var negativt. Och det var att för anarkisterna så var det en metod, eller princip, att INTE välja en formell ledning och att utarbeta målsättningar skrivna i sten. Och detta, att inte på ett demokratiskt sätt välja en ledning och anta målsättningar på de dagliga stormötena, var något som skulle visa sig bli alltmer negativt ju längre och hårdare striden blev.

På vilket sätt visade sig bristerna?
– Sanningen är den att det alltid utvecklas en ledning. Och målsättningar. Speciellt då man utmanar 600 poliser, förhandlar med facket om en generalstrejk och under höjdpunkten leder mellan 20 och 30 000 människor.
– Frågan är bara om ledningen ska väljas demokratiskt och om målsättningarna ska diskuteras, och antas, öppet. Eller om ledarskapet ska utövas i hemlighet bakom scenen.
– Det var en grupp anarkister som ledde ockupationen. Jag föreslog att det dagliga stormötet skulle välja en ledningsgrupp och öppet diskutera målsättningarna för OO-rörelsen. Min motivering var att detta var det enda demokratiska och dessutom skulle stärka rörelsen – vi måste kunna förklara vad vi ville för arbetarna i Oakland.
– Men anarkisterna var väldigt negativa till mitt förslag. Deras vägran att välja en formell ledningsgrupp som skulle arbeta efter gemensamt fastställda mål, dold bakom principer om icke-ledarskap, var i praktiken ett uttryck för att de själva ville behålla kontrollen.
– Efter vår sammandrabbning kom en av anarkisterna fram till mig och gav mig rätt. Tyvärr var han i minoritet inom anarkisternas led. Och det var tyvärr också anarkisternas ”informella metoder” som öppnade för att fackbyråkraterna kunde ta över rörelsen!

Generalstrejken – höjdpunkten för Occupy Oakland-rörelsen

Agerade OO för att skaffa sig stödpunkter inom t ex facket?
– Tyvärr var detta en av de stora svagheterna i rörelsen. Besluten under ockupationen fattades på ett stormöte kallat ”General Assembly”. På dessa brukade 1500-2000 personer delta. Alla som deltog på mötena bodde inte i ”tältstaden”. De hade inte rymts. Men många gjorde som jag, sov hemma, men kom och deltog i aktiviteterna varje dag.
– På ett av stormötena föreslog jag att vi skulle utlysa en generalstrejk. På så sätt kunde vi sätta press på makthavarna och utnyttja den stora sympati som många i Oakland visade för OO. Mitt förslag antogs med röstsiffrorna 1200 mot 20. Detta ledde till både till rörelsens absoluta höjdpunkt och till att den mer eller mindre togs över.
– Ungefär då beslutet om generalstrejken antogs hade ”radikaler” inom fackföreningarna börjat dyka upp på stormötena. I sitt släptåg hade de ”vänsterprofiler”, som inte alls varit inblandade i OO tidigare. Folket från facket och ”vänstern” kom att bilda en s k ”Occupy Oakland Solidarity Committee”. Och det var nu som svagheten med anarkisternas metoder visade sig på allvar.

Kan du utveckla detta?
– Ja. Den som själv saknar målsättningar (eller ett politiskt program), och som förhandlar med någon som har olika mål, kommer efter ett tag att överta den andra sidans mål (man saknar ju egna). Denna process blir särskilt tydlig om inget formellt ledarskap blivit valt.
– Detta öppnade i sin tur för en hel serie av hemliga möten mellan några av anarkisterna och de lokala fackliga ledarna. Och personerna i den s k ”OO Solidarity Committee” agerade springpojkar mellan ockupanterna och fackledarna. För första gången fick anarkisterna ett sorts erkännande, vilket gjorde att de kunde sugas upp av fackets ledning.
– Ett förslag växte fram, om en gemensam demonstration mellan ockupanterna och fackets ledning. I sig var detta inte alls ett dåligt förslag. Men, men. Plötsligt hördes nya tongångar på stormötet: ”vi ska samarbeta med facket, men detta innebär att vi inte kan utse några talare som orsakar konflikter med fackföreningarna!”
– Men ett av de allra mest trängande behoven i USA idag är att förändra facket – att exempelvis få dem att sluta gå i det demokratiska partiets ledband.

Hur är detta kopplat till OO?
– Det finns en väldigt direkt koppling. Borgmästaren i Oakland är medlem i Demokraterna. Och det finns ett stort behov av att rusta upp bostäder, av fler lärare i skolan, en bättre sjukvård och tryggare utemiljöer för barn och ungdomar. Dessa krav borde föras fram av facket! Men anarkisternas metoder riskerar att sätta munkorg på rörelsen. Om det inte får föras fram kritiska synpunkter på facket – som är knutna till demokraterna – så tappar OO en stor möjlighet att utvecklas till en kraft som griper in i folk vardagsliv. Och detta är vad som behövs. Det går inte att lita på varken demokrater eller på republikaner.

Till sist: vilken funktion fyllde generalstrejken?
– Den omedelbara anledningen till generalstrejken var att vi behövde besvara polisens brutala vräkning av de som ockuperat stadsparken. Och själva strejken den 2 november blev i sig en succé. Inga hamnarbetare bröt våra strejkvaktskedjor!
– Vi stoppade all verksamhet i USA:s femte viktigaste hamn. Detta visar vilket stöd OO hade. Vi som arrangerade strejken uppskattar antalet människor som slöt upp den dagen till mellan 20-30 000.
– Det utgick en rad olika demonstrationer. Flera tusen marscherade till en viss bank för att uttrycka sitt missnöje; samtidigt utgick andra demonstrationer mot andra mål.
– Men på grund av bristen på konkreta krav på förbättringar; p g a avsaknaden av en demokratiskt vald ledning som inte lät sig tystas av vad som i slutanden var ombud för etablissemanget, så försattes ett gyllene tillfälle att mobilisera hela Oaklands befolkning till kamp för förbättringar i det dagliga livet vilket inkluderar mer demokratiska och stridbara fackföreningar.
– Men OO är inte över. Rörelsen har lämnat spår. Jag tro att många har dragit lärdomar precis som jag. Rörelsen är ett steg framåt. När temperaturen åter höjs måste vi nå ut till de vanliga oaklandsborna i högre utsträckning. Inte minst till fackets medlemmar.
– De ”99 procenten” måste känna att de deltar i en kamp, för sina egna intressen, och att de även kan påverka hur denna kamp ska bedrivas.
– Jag har lärt mig mycket och är optimistisk inför framtiden.