Det finns en ljuspunkt i den deprimerande bild man får när man läser om situationen i Ukraina.
Donetsk är ett gruvområde och arbetarna där har ett robust sunt förnuft och klasskänsla. De visar inget intresse för någon av grupperna av oligarker som trängs om platserna vid köttgrytorna, eller för de stormakter som försöker manipulera dem. I en artikel i Financial Times (12/5-2014) citeras en elektriker vid en gruva med orden: ”Människor som arbetar har inte tid att bemanna barrikader och ockupera byggnader”. Han fortsätter, om folkomröstningen: ”Jag skulle vilja se en ärlig. Den här är bara fejk”.
I gruvstaden Krasnodon (i Luhansk) ägde en generalstrejk rum, och gruvarbetarna tog kontroll över staden. De stödde varken separatisterna eller oligarkerna i Kiev. Arbetarstyret var, medan det varade, helt fredligt.
Detta är en liten men betydande, och storslagen, rörelse som visar att det finns ett alternativ till att arbetare dödar varandra för ett mål som inte är deras eget. Om arbetarna enas kan de bli en oövervinnelig kraft.