Valet speglar stämningarna i samhället. Låt oss titta på vad valresultatet säger om stämningarna i samhället. Valet gav inga klara besked. Valet avgjorde inte vilket riksdagspartis ledare som ska styra Sverige som statsminister – inte under de fyra åren fram till valet 2018. Valet avgjorde inte heller på vilken riksdagsmajoritet de kommande årens budgetar ska baseras – och budgetarna är den grund på vilken varje regering baserar sitt arbete.
Skälet till detta har med två siffror att göra. Dessa siffror speglar väl stämningarna i samhället. Den ena är siffran 349. Det är antalet ledamöter som finns i riksdagen. Den andra siffran är 175. Det är det lägsta antal ledamöter i riksdagen som krävs som underlag för att en regering ska ha en egen majoritet och kunna sätta sin egen politiska dagordning.
Det tappade förtroendet
I detta val uppnådde inte de fyra borgerliga partierna i Alliansen en egen majoritet. De fick sammanlagt endast 141. I jämförelse med förra valet innebär detta en tillbakagång med sammanlagt 32 mandat vilket i sin tur speglar ett minskat stöd i väljarkåren på strax under en halv miljon väljare. Men inte heller vad som media brukar kalla ”de röd-gröna” skulle uppnå egen majoritet om de lade samman sina mandat. Det totala antalet mandat för S, MP och V uppgick bara till 159 mandat. I jämförelse med förra valet innebär detta en ökning med 3 mandat vilket speglar ett ökat stöd i väljarkåren på strax över 100 000 väljare. Innebörden av detta är att vaken ”de röd-gröna” eller Alliansen kan bilda en majoritetsregering. Detta speglar det minskade förtroendet för de traditionella partierna – till vilka numera även MP tillhör.
Media och partier fördummar
Ingen borde bli överraskad av detta. Ändå är det många som blir överraskade. Skälet är att både media, och de traditionella partierna själva, ända sedan valet 2010 har låtsats som om Sverigedemokraterna inte skulle kunna spela någon roll i bildandet av en ny regering och när det gäller den kommande budgetens förankring i riksdagen. Media har, utan hörbara protester från ledande politiker, överförenklat kampen mellan partierna så att den tappat all verklighetsförankring. Den partipolitiska kampen, som påverkar miljoner människors dagliga liv, har förenklats så att den ska passa in i modellen av två fotbollslag som spelar en match. Och i fotboll vet ju alla att det endast finns två (2) lag. Därför har opinionsmätning efter opinionsmätning, de senaste fyra åren, berättat om vilket fotbollslag som varit störst. Är det Alliansens bolltrollare under förbundskapten Fredrik Reinfeldt som är bäst och därför störst . Eller är det de ”röd-gröna”laget under tränare Stefan Löfven.
Politik är inte sport
Detta sätt att beskriva verkligheten på skapar en rad problem. Under fyra år får Sveriges vuxna befolkning lära sig att SD inte betyder någonting och att ”matchen” står mellan Alliansen och S+MP+V. Plötsligt visar det sig att detta inte stämmer och aldrig har stämt. För det andra består inte de ”röd-gröna” av tre partier utan av två (S och MP). För det tredje är politik inte detsamma som fotboll! Det finns idioter i media som tycks tro att befolkningen i Sverige också består av idioter – vilket har motiverat en överförenkling av verkligheten som var så grov att den blev felaktig. Vilket nu alltså uppenbaras.
Uppenbarelsen består i att SD kan avgöra både vilken budget som kommer att antas och därför också vem som blir statsminister. Detta såväl rasistiska som borgerliga parti gjorde ett utomordentligt bra val. SD ökade till 49 riksdagsmandat. Detta speglar en verklighet där antalet väljare som röstade på Åkessons parti ökade från 340 000 till strax över 800 000! SD kommer inte bara att få en vågmästarroll fram till nästa val. Partiet har haft en vågmästarroll ända sedan 2010 och stödde då Alliansen i nio av tio viktiga omröstningar. Men efter den stora valframgången skulle det förvåna mycket om Åkessons parti skulle nöja sig med denna passiva roll. Av en rad skäl.
Åkesson måste upp till bevis
Sverigedemokraterna har sannolikt tröttnat på att ha en vågmästarroll som inte ger någon reell makt. För det andra innebär valframgången i årets val att partiets ställning som vågmästare är mycket starkare. En tredje faktor är att regeringsbildaren Stefan Löfven är långt svagare än vad Fredrik Reinfeldt var för fyra år sedan. Den Allians som Reinfeldt ledde var bara två mandat ifrån att ha en egen riksdagsmajoritet. Det var farligt för SD att fälla en regering med ett så starkt underlag i riksdagen. Särskilt som detta måste göras ihop med S+MP+V. Stefan Löfven och (S) däremot har själva bara 113 mandat. Tillsammans med MP blir det 138 och skulle V ansluta sig blir det ändå inte mer än 159 mandat.
Detta innebär en helt annorlunda situation för SD. Men det finns ytterligare en faktor. Valframgången i sig innebär att SD har nått en ställning där partiet måste börja visa sina anhängare att det betyder något. Alla de som röstat på, och i ännu högre grad de som arbetat för, partiet kommer att kräva att valframgången ger resultat i form av makt.
Kombinationen av SD:s egna styrka, Löfvens svaghet, längtan att spela en verklig roll, den ideologiska samhörigheten med Alliansen samt kraven från de egna leden kommer att pressa SD:s partiledning till handling. Om inte Åkesson ”levererar”, nu då läge finns, är det mycket sannolikt att han blir utmanad som partiledare. Det skulle inte förvåna om Åkesson därför fäller Löfvens budget. Framgångar är roliga. Men de innebär också att partiledningen måste upp till bevis.
Reinfeldt förvirrade föreställningen
För de som skolats av media, och trott på jämförelsen med två fotbollslag, kunde regeringsskiftet verka vara klart redan på valkvällen. Frestelsen var extra stor hos revanschsugna socialdemokrater. Detta eftersom Reinfeldt överraskande avgick redan på kvällen. Plötsligt stod borgerlighetens dominerande parti Moderaterna, och hela Alliansen, utan ledare. Och dagen efter valet avgick även finansminister Anders Borg (M). Men illusionen att regeringsskiftet var klart varade bara i någon ytterligare dag. I skrivande stund (21/9) är det åter de faktiska realiteterna som råder. Och de faktiska realiteterna är följande: Om SD stöder Alliansens budgetförslag erhåller detta 190 röster i riksdagen – alltså långt mer än de nödvändiga 175. Och då faller en S-ledd regering oavsett om den stöds av MP eller av både MP och V. Detta är förklaringen till Stefan Löfvens alltmer desperata ansträngningar att vinna över FP och C.
Om politik bara bestod av partierna vore Löfvens chanser mycket små. Den verklighet som speglades i valet är att S, stödda både av MP och V, inte har det stöd som krävs för att bilda en stabil regering. Men politik handlar inte bara om partierna. Tunga intressen från bl a storföretag har tagit till orda och krävt någon form av S-ledd blocköverskridande överenskommelse. Detta kan resultera i någon form av organiserat samarbete mellan S+MP samt ett eller två borgerliga partier. Men det kan också bli så att Löfven faller redan i månadsskiftet september/oktober efter att ha misslyckats med att få stöd för sin budget. Detta kan leda till nyval och/eller till en tredje period med en Alliansregering.
Alla dessa variationer har dock en sak gemensam: det kommer inte att bli någon påtaglig förändring av politiken. För detta borgar bristen på ett tydligt alternativ till Alliansen i alla tre ”röd-gröna” partiers valkampanj samt styrkeförhållandena i riksdagen efter valet. Det måste sägas: Socialdemokraterna har misslyckats med att förändra den politiska kursen i Sverige. De förhandlingar som Stefan Löfven för idag handlar om att tillgodose den socialdemokratiska apparatens behov av att återigen få inta maktens korridorer med de ekonomiska och prestigemässiga vinster som detta innebär.
Därmed hamnar bollen hos facket. Under de fyra kommande åren är det radikala lokala fackliga organisationer som har möjligheten att försvara tidigare vinster. Arbetare och löntagare i allmänhet – som önskar en politik som går ut på att avskaffa arbetslösheten, slå vakt om trygghetssystemen, stoppa kapitalexport och industridöd, hindra bemanningsföretagen från att underminera löner och övriga arbetsvillkor – måste söka sig till de fackliga organisationerna. Målsättningen måste vara att omvandla facken till organisationer som tar strid för vad som återstår av välfärden.