Socialdemokratin befinner sig i en process där dess unika styrkeposition håller på att undermineras. Under en period på 16 år förlorade Socialdemokraterna var tredje väljare. Partiets stöd i väljarkåren föll från drygt 45 procent till under 31 procent mellan 1994 och 2010. Det politiska systemet i Sverige har alltid, och det med rätta, ansetts vara unikt stabilt. Kärnan i denna politiska stabilitet har varit Socialdemokraternas sällsynta förankring hos breda väljargrupper. Partiets styrka har bestått av flera delar.
En första del är Socialdemokratins politiska initiativförmåga. Det var S som under årtionden förmådde formulera de politiska problem som samhället måste ta itu med för att landet skulle kunna vidareutvecklas mot ett välfärdssamhälle: a) en stark industri, b) ett solidariskt och skattefinansierat välfärdssystem vid arbetslöshet m.m, c) en hög kvalitet på skola, sjukvård och äldreomsorg, samt d) en låg arbetslöshet.
Denna politiska initiativförmåga innebar att Socialdemokratin, till mycket stor del, kom att bli identiskt med det svenska välfärdssamhället. Modellen med höga skatter innebar att de nya grupper av arbetare som uppstod inom ”välfärdssektorn” (undersköterskor, lärare, sjuksköterskor) i stor utsträckning kom att förknippa sig med Socialdemokratin, även de. Det var ju inom den skattefinansierade offentliga sektorn som dessa gruppers arbeten hade skapats. Något förenklat skulle man kunna säga att barnen till den krympande landsbygdsbefolkningen flyttade in till städerna, tog jobb inom offentliga sektorn, gick med i facket och började rösta på S även de. Det var via den skattefinansierade offentliga välfärden som deras jobb hade skapats. Många såg därför socialdemokratin som garanten för det system som tryggade deras jobb.
Sedan lång tid tillbaka hade Socialdemokratin haft starka band med LO som organiserar arbetare inom den traditionella privatägda tillverkningsindustrin. Det faktum att många identifierade sig med den skattefinansierade välfärden skapade i sin tur starka band även mellan socialdemokratin och de fackföreningar som organiserade anställda inom offentliga sektorn. Tillsamman bidrog dessa faktorer till att socialdemokratin fick en både unikt stor och unikt trofast väljarkår.
Vi repeterar: Kärnan i den unika politiska stabiliteten i Sverige har varit Socialdemokraternas sällsynt stora och trofasta väljarkår. Det är upplösningen av banden mellan socialdemokratin, och de breda grupper av väljare som så länge stött detta parti, som har rubbat den unika politiska stabiliteten i Sverige. Som vi skrev inledningsvis har S, under en period på 16 år, förlorat var tredje väljare.
Denna förändring har en sådan betydelse att den inte låter sig fångas av termer som ”en förskjutning i väljarkåren”. Detta handlar om något långt större än så. Detta uppbrott från Socialdemokratin kan bara beskrivas som en social rörelse som skakar om hela samhällskroppen. Det är denna sociala rörelse som ligger bakom dagens politiska kris i Sverige och som hotar att orsaka kaos inför budgetomröstningen i riksdagen den 3 december.