Inrikes

Fritidsgårdar – en del i det förebyggande arbetet mot social oro

Wikimedia Commons/Telefonkiosk (CC BY-SA 3.0)
Tomas Westerström
Publicerad i
#115-116
Lästid 4 min

Frågan om social oro i utsatta stadsdelar särskilt har varit mycket uppmärksammad den senaste tiden. Det har ibland förts fram att fritidsgårdar skulle kunna förebygga problemen. Att fler fritidsgårdar behövs råder det inga tvivel om. Frågan är vilken typ av fritidsgårdar som behövs.

I Umeå har karaktären på fritidsgårdarna förändrats. Tidigare utgjorde dessa en del av socialtjänstens fingerspröt bland ungdomarna med syfte att förebygga missbruk och kriminalitet. När gårdarna överfördes till Fritidsnämnden minskade ambitionsnivån exempelvis när det gällde uppsökande verksamhet. Störiga ungdomar är inte lika välkomna längre. Trenden är att gårdarna mer och mer blir en plats för mer skötsamma ungdomar. Fritidsledarna ser sig inte längre även en del av som socialarbetarkåren utan har reducerats till att utgöra en resurs för olika aktiviteter.

Under 1970-talet utvecklades Umeåmodellen. Representanter för kommuner runt om i landet besökte Umeå för att studera denna modell. Tanken var att kunna använda mer eller mindre av de idéer som fanns här i sina hemkommuner.

Det mest grundläggande i Umeåmodellen var alltså att fritidsgårdsverksamheten låg under socialtjänsten. De anställda på gårdarna var kollegor med övriga inom socialtjänsten och utgjorde som sagt socialtjänstens yttersta fingerspröt ute bland ungdomarna. De fast anställda på fritidsgårdarna arbetade som fältassistenter enligt ett rullande schema. Varje helg parades två fast anställda från olika gårdar ihop, för att den sammanlagda kontaktytan med ungdomarna skulle bli så bred som möjligt.

Syftet med fritidsledare som fältarbetare var att dra nytta av det goda anseende som de anställda byggt upp under en längre tid på vardagskvällarna, i samband med exempelvis pingisturneringar och förtroendefulla samtal. Detta goda anseende är centralt i fritidsledarnas roll som fältarbetare på helgen, bland fulla ungdomar. Detta gjorde att de kunde vandra runt bland hundratals berusade ungdomar på ett mindre provocerande sätt än exempelvis polisen. När det uppstod spända situationer kunde de ingripa och ”desarmera” situationen på ett sätt som vore omöjligt för polisen, framförallt tack vare de personliga relationer de byggt upp med ungdomarna under en längre tid. Arbetet på fritidsgårdarna under vardagskvällarna fyllde dels en funktion i att skapa det förtroende som gjorde fältarbetet så effektivt som möjligt. Dels var det i samband med vardagsarbetet som personalen fick information om var de behövdes under helgen.

Fritidsgårdsverksamhet med ett arbetssätt som liknar Umeåmodellen skulle kunna utgöra en del i ett större åtgärdsprogram för att motverka social oro i utsatta bostadsområden. Detta kräver dock både fler fritidsgårdar och fler anställda på fritidsgårdarna. Det som innebar början till slutet för Umeåmodellen var en kombination av att fritidsgårdar lades ned och att de gårdar som blev kvar hamnade under fritid.

I de utsatta bostadsområdena, exempelvis på Rosengård i Malmö, krävs en medveten strävan att rekrytera en personalstyrka där eldsjälar och förebilder från bostadsområdena blandas med personal som har exempelvis socionomutbildning. Med en sådan blandning, där eldsjälar från det egna bostadsområdet, ingår minskar sannolikheten att fritidsgården utsätts för skadegörelse.

Trenden i hela landet de senaste 20-25 åren har dock bestått av kraftiga nedskärningar på fritidsgårdsverksamheten. I exempelvis Malmö fanns det 40 fritidsgårdar år 1990. 2003 fanns bara 13 gårdar kvar. Detta trots en ökning av både antalet ungdomar och antalet länder från vilka ungdomarna kommer ifrån. Idag är antalet gårdar något fler. Men det är absurt att antalet gårdar minskat på de östra stadsdelarna (där bland annat Rosengård ligger). Där finns nu endast finns en enda fritidsgård för högstadieelever! Och denna är belägen i de mer välmående delarna av östra Malmö.

Ska den sociala oro som gror i utsatta områden runt om i landet motverkas krävs ett åtgärdsprogram som tar strid mot arbetslöshet och segregering. Som en del av detta program krävs satsningar på fler fritidsgårdar i utsatta områden som arbetar på det sätt som de en gång gjorde i Umeåmodellen – som en del av socialtjänsten.

Tomas Westerström

Undersköterska

Lämna en kommentar