Ledare

Massakern 1989 som krossade demokratirörelsen i Kina

Poliser i Beijing visar sitt stöd för demokratirörelsen 1989. FOTO: Rare historical photos
Veckans Nyheter
Publicerad i
#134-135
Lästid 5 min

Dagens protester i Hongkong kan omöjligt förstås utan att känna till den fasansfulla massaker som ägde rum på Tiananmen Square – Himmelska fridens torg – under den 3-4 juni 1989.

Minnet av dessa händelser är i allra högsta grad levande hos hundratals miljoner kineser i Folkrepubliken Kina. Detsamma gäller för de boende i Hongkong. De hade tillgång till all medierapportering från ”väst” och samtidigt, p g a geografisk närhet samt via släkt och vänner, fick de direkt information från Kina.

Året 1989 var Hongkong fortfarande inte en del av Folkrepubliken utan var ”arrenderat” av United Kingdom. Så befolkningen hade tillgång till all medierapportering från ”väst”. Samtidigt, på grund av den geografiska närheten samt via släkt- och vänskapsförhållanden, hade Hongkongborna direkta informationskanaler med Folkrepubliken. Just därför var många av medias kinabevakare placerade i Hongkong. Och just därför måste dagens protester ses mot bakgrund av att det är 30 år sedan den ohyggliga massakern på Tiananmen Square 1989.

Detta understryks av att dagens demonstranter uppmärksammade 30-årsdagen för ”The Baltic Way” genom att bilda en mänsklig kedja med över 200 000 människor som de kallade ”The Hong Kong Way”. The Baltic Way var en 600 km lång mänsklig kedja som sträckte sig genom Estland, Lettland och Litauen med två miljoner deltagare den 23 augusti 1989.

Kinesiska studenter i Umeå
När massakern ägde rum fanns det många kineser i Umeå för att plugga på universitetet. Vid denna tidpunkt var studenterna ofta knutna till de styrande i Kina, antingen som medlemmar i KKP, eller genom att deras släkt kunde råka illa ut vid eventuella avhopp. Det cirkulerade också rykten om att studenterna tvingades spionera på varandra för att ingen skulle involvera sig i regimfientliga aktiviteter. Då kineserna organiserade en pick-nick slogs man av att de, trots sitt stora antal, nästan aldrig bjöd in någon icke-kines.

Chockade studenter
Massakern på Tiananmen Square skapade en märkbar upprördhet bland de i Umeå boende kinesiska studenterna. Umebor tog initiativ till att samla alla kineser som ville och kunde, tillsammans oss infödda umebor, till en sorts sorgens picknick på gräset vid Nydalabadet. Vi var många. Detta var ett sätt att stötta de sörjande, och alltmer chockade, kineserna. Ett tillstånd som tilltog i takt med att allt fler fasansfulla detaljer kom ut från vad som tilldragit sig på Tiananmen Square.

“But some of the workers and students stayed in the Square. And the troops just mowed them down. They shot them dead. They just shot them. There were dead and wounded lying in the square. Then the tanks came in and rolled over them, and flattened them. And then the soldiers got these bulldozers, and picked up all the bodies and the tents, and put them in a pile and burnt everybody and everything there. Some of the people were still alive I’m convinced when they were burnt, though I’ve got no proof of that of course. And all of these people are officially classified as missing, not dead.”
– Ur boken Eyewitness in China, av Stephen Jolly

I samband med ett av mina besök i Kina träffade jag några diskussionslystna ungdomar. Då jag händelsevis råkade ha med mig boken ovan gav jag bort den till ungdomarna. Den första som läste den var en tjej som jag återsåg några dagar senare. Hon gav mig en kram och, med tårarna rinnande, viskade i mitt öra: ”thank you, thank you, you know, our government doesn’t tell us everything”.

Men åter till Umeå. Vårt parti i Umeå ansåg att det varken var tillräckligt, politiskt sett, eller nyttigt på det personliga planet, att gång på gång samla folk enbart för att äta och sörja. Så till viss irritation för den umebo som ansåg sig ha monopol på de kinesiska studenterna i Umeå organiserade vi ett möte på kvällstid. Som jag minns det hölls mötet på Ålidhems Folkets Hus och var förhållandevis välbesökt. Trots ryktena om att vissa av studenterna tvingades spionera på andra.

Under mötet diskuterades bland annat KKP:s roll i Kina, bristen på demokratiska fri- och rättigheter, de ekonomiska reformernas effekter (skillnaden mellan fattiga och rika hade börjat öka). Alla som var på mötet var, svensk eller kines, rörande eniga om att den kinesiska statsledningens påståenden om att demonstranterna på Himmelska fridens torg var kontrarevolutionärer influerade av imperialismen var en grov lögn. Det var ett mycket lyckat möte som jag än idag är stolt över att ha varit medarrangör till.

På randen till inbördeskrig
Med tiden framkom det att det hade ägt rum protester i 400 städer runt om i Folkrepubliken Kina. Dessa hade hållits till stöd för demonstranterna på Tiananmen Square, men också mot bristen på yttrande- och tryckfrihet, de ökande skillnaderna mellan fattiga och rika samt mot det statsbärande kommunistpartiets oförmåga att leda landet framåt.

Missnöjet hade byggts upp under två stora satsningar som båda hade lett till katastrofer. Dels ”Det stora språnget” i slutet på 50- och början på 60-talet, dels på grund av ”Kulturrevolutionen” mellan 1966 och 1976. Det första var ett försök att industrialisera Kina och samtidigt effektivisera jordbruket. En satsning som ledde till en katastrofal hungersnöd, och som beräknas ha kostat tiotals miljoner liv, och ledde till att Mao i praktiken tappade makten. Kulturrevolutionen var ett fint sätt att beskriva Maos kamp för att återta makten genom att förtrycka kritiken underifrån, från arbetare och bönder, och återta makten inom partiet och statsapparaten.

Kina befann sig, i många avseenden, i en liknande situation som Östeuropa och Sovjetunionen befann sig i vid denna tidpunkt. Hela östblocket bröt samman under åren 1989-91. Oppositionen mot den kinesiska statsapparat som vuxit samman med KKP var så stark att marken darrade under deras fötter. Många hävdar att de första militära förband som fick order att krossa demokratirörelsen i Beijing, som spridit sig från studenterna på torget till arbetarna på fabrikerna, hade vägrat lyda order. Jag tillhör de som anser att Kina befann sig på randen till en politisk revolution, eller inbördeskrig, i april 1989. Det var därför den kinesiska ledningen använde så enormt brutala metoder. n

Lämna en kommentar