De beslut rörande flyktingpolitiken som S+MP-regeringen tog i november 2015 utgjorde de första stegen i en återgång till vad som har varit det normala för svensk flyktingpolitik. Det är dock en vitt spridd missuppfattning – hos vissa en envist försvarad lögn – att regeringens beslut innebar ett brott med den normala svenska flyktingpolitiken. Det finns t.o.m. de som hävdar att besluten från 2015 innebar ett sorts paradigmskifte och en övergång till en inhuman, vissa hävdar ”rasistisk”, flyktingpolitik. Detta i jämförelse med en påstådd tidigare human flyktingpolitik. Men detta är helt enkelt inte sant. Vårt syfte är att presentera en rad fakta som slår hål på de myter som alltför länge tillåtits dominera flyktingdebatten.
Det var åren 2011-2015 som utgjorde undantagsperioden i svensk flyktingpolitik. Undantagsperioden var ett resultat av en uppgörelse mellan den dåvarande alliansregeringen och Miljöpartiet. Grunden för uppgörelsen bestod av ett s.k. ramavtal som slöts i mars 2011. Politiken kom att färgas starkt av Miljöpartiets strävan efter fri invandring. Detta passade alliansregeringen, som strävade efter att underminera bl a kollektivavtalen i syfte att skapa en låglönemarknad. I spåren på ramavtalen togs ytterligare beslut som tillsammans resulterade i en dramatisk förändring av flyktingpolitiken. Sverige började därefter bedriva en onormal flyktingpolitik, detta både jämfört med vad som tidigare gällt på hemmaplan och jämfört med andra EU-länder. Sverige kom att ta emot fler flyktingar än något annat europeiskt land sett till befolkningens storlek.
När sedan regeringen Löfven ”drog i handbromsen” i november 2015 – då det var uppenbart att landet inte klarade av att ta emot så många – innebar detta alltså de första stegen i en återgång till vad som varit det normala för svensk flyktingpolitik. Alternativt uttryckt: regeringens beslut innebar början till slutet på den drygt fyra år långa undantagsperioden för flyktingpolitiken. Detta tål att upprepas.
Allianspartierna stödde besluten i november 2015. Även MP tvingades acceptera verkligheten. Men inom den verklighetsförnekande ”vänstern” (bland politiker, journalister, präster m.fl.) frodas osanningen att Sverige genomgått ett paradigmskifte när det gäller flyktingpolitiken. Låt oss ta Vänsterpartiet som ett exempel. Partiet skriver följande på sin hemsida: ”När världen som allra mest behöver stater som står upp för asylrätt och medmänsklighet vänder Sverige ryggen till”. Tragiskt nog håller vissa delar av S med om detta.
Men har Sverige verkligen ”vänt ryggen till”? Svaret på den frågan är nej. Detta både i jämförelse med vad som tidigare har gällt i Sverige och i jämförelse med övriga EU-länder. Läs vidare för att ta reda på sanningen.
Sverige tillhör fortfarande de länder som tar emot flest flyktingar inom EU
Antalet asylsökande som kommer till Sverige har minskat sedan undantagsåren 2012-2015. Dessa år anlände väldigt många asylsökande till Sverige. Enbart 2015 handlade det om nästan 163 000 människor! Så många asylsökande har aldrig tidigare kommit till Sverige under ett enda år. Att använda sig av de fyra åren 2012-2015 för att försöka visa att Sverige har ”vänt ryggen” mot människor på flykt är därför mycket oärligt. Ändå är detta den metod som Vänsterpartiet och andra i praktiken använder. Vi ska bemöta deras påståenden med fakta.
Den stora mängden asylsökande som kom 2012-2015 medförde att systemen för flyktingmottagande utsattes för ett enormt tryck. Under den mest intensiva perioden, under hösten 2015, var trycket så stort att gymnastiksalar och gamla fängelser ianspråktogs för att härbärgera asylsökande. Det gick så långt att Migrationsverket tvingades öppna tältläger. Ändå fanns det inte plats för alla. Periodvis tvingades vissa asylsökande att sova under bar himmel!
Sverige jämfört med Sverige
Åren 2016 och 2017 var antalet asylsökande som anlände till Sverige mellan 25-30 000. Se tabell 1.
Detta är fortfarande höga siffror historiskt sett. Åren 1991-2010 sökte i snitt 25 000 människor asyl i Sverige årligen (Migrationsverket). Denna 20-årsperiod präglades också av en rad olika väpnade konflikter. Kriget på Balkan, USA:s krig och ockupationer av Afghanistan och Irak samt inbördeskriget i Somalia utgjorde några av källorna till flyktingströmmarna under denna period. Sverige tog även då emot många flyktingar i jämförelse med andra EU-länder. Antalet människor som idag söker asyl befinner sig på en nivå som ligger strax över snittet för 20-årsperioden 1991-2010.
Sverige jämfört med övriga EU-länder
Även sedan återgången till den traditionella flyktingpolitiken påbörjades 2015 kommer det fler asylsökande till Sverige än vad som gäller för snittet i EU-länderna (i förhållande till befolkningens storlek). År 2016 anlände 2,9 asylsökande per tusen invånare till Sverige. Snittet för alla EU-länder låg på 2,4 asylsökande per tusen invånare. Att mot denna bakgrund hävda att Sverige har ”vänt ryggen” mot människor som flyr är alltså mycket oärligt om vi jämför Sverige med EU i övrigt. I ärlighetens namn borde V med vänner i första hand kritisera det EU som V numera påstår sig kunna förändra inifrån – och inte den svenska regeringen.
Låt oss sedan gå vidare och se hur många av de asylsökande som får stanna i Sverige.
Sverige beviljar asyl till flest flyktingar bland EU-länderna
De flesta vet att flyktingpolitiken i ett land främst handlar om hur många som beviljas uppehållstillstånd. Och Sverige beviljade med största sannolikhet flest uppehållstillstånd per capita av alla EU-länder under 2016.
Vi drar denna slutsats på grund av utfallet av den av oss undersökta gruppen av länder nedan. Sverige beviljade nära 11 procent av alla uppehållstillstånd till flyktingar inom EU år 2016 – med mindre än två procent av befolkningen!
Se tabell 2.
Till detta kommer antalet flyktinganhöriga. Även dessa har ökat under de senaste åren och kommer sannolikt att fortsätta att vara många under de kommande åren. Jämför vi Sverige med de två grannländerna Norge och Danmark visar det sig återigen att Sverige tar emot väldigt många när både flyktingar och deras anhöriga räknas samman. Åren 2012-2016 tog Sverige emot mer än dubbelt så många som Norge och Danmark tillsammans. Detta trots att Sveriges befolkning endast uppgår till cirka 90 procent av den sammanlagda befolkningen i dessa båda länder! Se tabell 3.
Slutligen beviljar Sverige dessutom uppehållstillstånd åt en hög procentandel av de asylsökande. Enligt Migrationsverket beviljades drygt tre fjärdedelar av alla asylsökande uppehållstillstånd åren 2014-2016. Detta kan jämföras med åren 2009-2012 då var tredje eller var fjärde asylsökande beviljades uppehållstillstånd. Ifjol låg siffran på 47 procent.
Lögnare söker politisk identitet?
Att mot denna bakgrund resa paroller som ”återinför asylrätten” eller att påstå att Sverige ”vänder ryggen till” är oförlåtligt felaktigt. Under många år har Sverige tagit ett större ansvar än något annat EU-land. Beror parollerna på en närmast kriminell okunskap? Beror de på en patologisk oförmåga att hålla sig till sanningen? Eller utgör parollerna ett led i sökandet efter en politisk identitet? Vår diagnos är att det sannolikt beror på en kombination av alla tre faktorerna. Ett faktum kvarstår dock: Även om de första stegen mot en traditionell flyktingpolitik togs 2015 är Sverige fortfarande ett av de EU-länder som tar emot flest flyktingar.
Det måste byggas 600 000 nya bostäder de kommande åren till en kostnad av minst 1 200 miljarder – bara för själva byggnaderna, marken och gatorna.
Detta har sitt pris. Under de fyra åren 2011-2015 fördes ingen som helst debatt om hur de flyktingar som beviljats uppehållstillstånd också skulle kunna beviljas ett någorlunda drägligt liv i form av arbete, bostad och acceptans i samhället. Inte heller diskuterades hur stora ekonomiska och sociala investeringar detta skulle kräva. Alla partier, samt stora delar av media, låtsades som om Sverige kunde ta emot ett obegränsat antal flyktingar utan några som helst förberedelser eller kostnader. Hur stora dessa kommer att bli finns det olika uppfattningar om. Men kostnaden kommer i en situation då samhället står inför gigantiska kostnader bara när det gäller investeringsbehovet i bostäder.
Det måste byggas 600 000 nya bostäder de kommande åren till en kostnad av minst 1 200 miljarder – bara för själva byggnaderna, marken och gatorna. Lägg sedan till kostnaderna för renoveringen av Allmännyttans bostäder som beräknas ligga på mellan 5-600 miljarder (Dagens Samhälle 9/4-2015). Samhället måste även hantera det växande hedersförtrycket och framväxten av parallellsamhällen med sharialagar. Vi demokratiska socialister inser att detta kommer att prägla Sverige under decennier framöver.
Den s.k. vänstern smiter från frågan genom att kalla de som problematiserar för rasister och ger sig sedan obekymrat ut på nya verklighetsfrämmande äventyr. Detta samtidigt som Centerns Annie Lööf uppenbarligen vill använda flyktingarna för att rasera Sveriges välfärdssystem.